Ulrikas minne – Visor från Frostviken
(English and German text below - Deutsche Textübertragungen in in Lyrics)

Ulrika Lindholm (1886-1977) var en av Sveriges stora folkliga vissångerskor. När hon ”upptäcktes” av Sveriges radio på 1950-talet hade hon mer än 350 visor på sin repertoar, de flesta hade hon lärt sig under uppväxtåren på slutet av 1800-talet i den lilla fjällbyn Raukasjö i Frostviken i nordligaste Jämtland. Det är märkligt att tänka sig att det fanns så mycket sång och musik så långt borta i obygden, men man hade ofta främmande eftersom byn låg i allfarvägen mellan Norge och Sverige. För knallar, masar och andra resande, men också för de kringboende samerna, var gårdarna i Raukasjö den naturliga mötesplatsen. Där lärde sig Ulrika visor av alla de slag – skämtvisor, barnvisor, sånglekar, dryckesvisor, en och annan obscen visa, skillingtrycksvisor och andliga visor. Också sedan hon flyttat från Raukasjö till Hammerdal och via många andra platser så småningom kom till Enskede söder om Stockholm, bar hon med sig visorna och kunskapen om gammal jämtländsk kultur och gamla traditioner. Fortfarande sjöng hon nästan jämt, fast nu använde hon visorna på ett delvis nytt sätt. Hon skickade in ett bidrag till Sveriges radios stora folkvise-pristävling och i juni 1952 spelade Matts Arnberg för första gången in ett urval av hennes visor. Inspelningstillfällena i studion skulle bli många. De flesta gjordes från 1958 och framåt. Ulrika var då drygt 70 år gammal, men hennes röst var fortfarande stark och vital. Sedan dess har inspelningarna varit en källa till inspiration, men det är först nu som Ulrika Lindholm ägnas en hel utgåva som bygger på visor som hon lärde sig i sin barndoms Jämtland. Att det är hennes jämtländska efterföljare Triakel som tar sig an uppgiften känns helt rätt. Jag är säker på att Ulrika Lindholm glatt sig om hon kunnat lyssna på resultatet.
Christina Mattsson
Styresman för Nordiska museet
------------------------------------
In Memory of Ulrika – Songs From Frostviken
Ulrika Lindholm (1886-1977) was one of Sweden’s great traditional singers. When she was “discovered” by Swedish Radio in the 1950’s she had a repertoire of more than 350 songs, most of them learned in her early years at the end of the 19th century in the small mountain village of Raukasjö in the district of Frostviken in northern Jämtland. It is
remarkable that there was so much song and music in such a remote area, but visitors were frequent, since the village was on a main road between Norway and Sweden. The farms of Raukasjö were natural meeting-places for pedlars and other travellers, as well as neighbouring Sami. Ulrika learned all kinds of songs there – humorous ditties, children’s songs, musical games, drinking songs, a few bawdy ones, broadside ballads and religious songs. After many moves that took her all the way from Raukasjö to Enskede, south of Stockholm, she still kept alive her songs and her knowledge of old Jämtland culture and traditions.
She continued to sing often, though to some extent she now put her songs to new use. She sent contributions to Swedish Radio’s great folk song competition, and in June 1952 Matts Arnberg did the first recording of a selection of her songs. There were to be many more recording sessions in the studio. Most of them took place from 1958 onwards.
By that time Ulrika was 70 years old, but her voice was still powerful and vigorous. These recordings have been an inspiration ever since, but this is the first time a whole production has been devoted to Ulrika Lindholm, featuring songs she learned during her childhood in Jämtland. It seems perfectly fitting that the task is being undertaken by her Jämtland
successors Triakel. I’m sure it would have pleased Ulrika Lindholm to hear the result.
Christina Mattsson
Director of Nordiska museet
----------------------------------
Ulrikas Vermächtnis – Lieder aus Frostviken
Ulrika Lindholm (1886–1977) war eine der berühmtesten Sängerinnen schwedischer Volkslieder. Als sie in den 1950er Jahren vom Schwedischen Radio entdeckt wurde, hatte sie mehr als 350 Titel in ihrem Repertoire. Die meisten hatte sie in ihrer Jugend Ende des 19. Jahrhunderts in dem kleinen Dorf Raukasjö im nördlichen Jämtland erlernt. Man kann sich schwer vorstellen, dass es in so tiefer Einöde so viel Gesang und Musik gab; dazu beigetragen haben sicher die Reisenden und fahrenden Händler, die auf ihrem Weg nach Norwegen in dem Gebiet Station machten sowie die Samen, die die Höfe in Raukasjö als Treffpunkt nutzten. Ulrika lernte in diesem Umfeld Lieder unterschiedlichster Art – Scherzlieder, Kinderlieder, Trinkspiele, die eine oder andere obszöne Weise, Moritatenlieder und auch geistliche Lieder. Als sie von Raukasjö nach Hammerdal umzog und über weitere Stationen ins südlich von Stockholm gelegene Enskede kam, trug sie weiterhin die Lieder ihrer alten Heimat und die jämtländische Kultur in sich. Sie sang ihr gewohntes Material, präsentierte es nun aber in einer etwas veränderten Art. Sie schickte einen Beitrag zu einem großen Liederwettbewerb des Schwedischen Radios ein, und im Juni 1952 nahm Matts Arnberg zum ersten Mal eine Auswahl ihrer Lieder auf. Weitere Studioaufnahmen sollten folgen; die meisten wurden ab 1958 gemacht. Ulrika war zu diesem Zeitpunkt schon gute 70 Jahre alt, aber ihre Stimme war immer noch ausdrucksstark und vital. Seit jeher waren Ulrikas Aufnahmen eine Inspirationsquelle, aber erst jetzt ist ein ganzes Album dem Material aus in ihrer Jugend in Jämtland gewidmet. Dass es ihre jämtländischen Nachfolger Triakel sind, die sich dieser Aufgabe angenommen haben, erscheint folgerichtig. Ich bin sicher, dass sich Ulrika Lindholm gefreut hätte, wenn sie das Resultat hätte hören können.
Christina Mattsson
Direktorin des Nordiska Museet, Stockholm